Era fega fan

Nu är jag jävligt trött!!
Jag är trött på att bli skrattad åt bakom min rygg utan anledning. Jag är trött på att bli skriken på. Jag är trött på att göras narr av. Speciellt när jag fortfarande är i samma rum.
Ärligt. Hur dum i huvet tror ni på riktigt att jag är? Allvarligt alltså?
Tror ni verkligen att jag inte kan prata med en person samtidigt som jag hör vad ni andra säger?
Jisses....
Jag är hemskt ledsen, men jag missade nog när vi färdades tillbaka till förskolan. Fick inte det PM:et....
Jag försöker var snäll och tillmötesgående, jag gör verkligen det. Jag tänkte att det är nog bäst för alla, men det funkar inte för mig. Om jag inte gillar någon kan jag inte låtsas att jag gör det. Inte ens för kärleken i mitt liv, jag är ledsen.
Jag känner så här: det är helt ok om ni inte gillar mig, det gör mig inte så mycket. Bara ni säger det. Punkt.
Att hålla på så där bakom min rygg är bara illa. Jävligt illa. Va en man å säg det rakt ut istället. Då kan jag säga: Ok, då vet jag. Istället för att jag i vissa fall intygar mig själv att allt är bra så å är det inte det.
Det finns vissa jag inte gillar, det ska Gud veta, men de flesta av dessa personer är fullt medvetna om detta.
Jag förstår inte riktigt vad jag har gjort för att ni ska tycka illa om mig, men nu är det så och det är inte så mycket mer med det. Men det gör mer ont när man bli "attackerad" i det tysta när man träffas eller får reda på att det sägs saker bakom ens rygg när man inte är med än om det skulle vara ute i det öppna.
Så om ni nu inte tycker om mig: säg det då era fega fan. Då ger ni mig en chans att säga vad jag verkligen tycker om er. Eller förresten: jag tror inte jag tänker vänta tills dess, jag kommer nog säga det innan. Bara vi möts.
Fan vad skönt det där kändes. pjuv. Nu kan jag le, skaka av mig bakfyllan och dra å fika.

Kram

Må lopporna från tusen kameler hemsöka edert könsorgan!!