ÄNTLIGEN!!!!

Nu så...
Efter mycket om och men så är han äntligen här!! Vår älskade Elliot(kanske mest känd som Pyret).
Tisdag den 20 Juli kl 23 satte mina värkar igång. Men eftersom det var mitt uppe i filmen Fargo så sa Elik att det var ju bara att knipa igen tills den var slut. Sagt å gjort...
Vi var väl inne på sjukhuset runt halv fyra-fyra på natten å fick då en spruta morfin så vi kunde sova lite, sen på morgonen och dan tog det en jävla tid. Det kändes som om det inte hände ett skit, så Elik vallade mig runt sjukhuset ett antal gånger så att värkarna skulle komma oftare.



För att göra en extremt lång historia kort så kan man väl säga så här att följande timmar var de värsta i mitt liv. Fy fan säger jag bara!!!
Att jag gick med på att ta ryggmärgsbedövning säger väl allt tror jag.
Totalt tog alltså Elliots resa ut i ljuset ca 18 timmar.
18 timmar av svett, blod å tårar. Bokstavligen. Ok att en förlossning inte ska vara speciellt trevlig, men kom igen!!! Det fanns ju tillfällen jag hellre ville dö (på rikt) än att vara kvar där. INGEN kan komma å säga att deras förlossning var en trevlig, mysig och fin. INGEN!!
Det fanns liksom inget slut kändes det som, men självklart gjorde det ju det. Å världens finaste lille grabb presenterades för oss.
Han ska heta Elliot, var 51 cm lång, vägde 3780gr, född 21,47 den 21 Juli 2010, har mörkt hår å hur söt som helst!!!!!!!!



Elik ska ha världens största kyss för hans insatts. Tror inte jag skulle kunna ha en bättre pojkvän än den killen som stod bredvid mig i onsdags, baddade min panna, höll min hand å sa åt mig att andas en sisodär 238 gånger. (Ja, det var Rolle!!!) Älskar dig!!
Sen efteråt var det ju lite fix å trix innan man äntligen kunde få ta en dusch och lite fika. Aldrig har väl en korvmacka smakat så gott. För efter ca 1 1/2 dygn, när man bara har kräks upp allt som man stoppat i munnen så är tom korv gott.
Verkligen en upplevelse för livet kan jag lova. :) Men kommer jag göra om det? Fråga mig om nåt halvår eller så....

Vi stannade i alla fall en dag till på sjukan så vi fick vila lite å den där lilla krabaten sov ju som en stock så framåt kvällen kände vi att det kanske var dags att åka hem..




Nu har vi kommit hem å det är väl nu vårt nya liv börjar antar jag.
Han har fått träffa monstrena å det gick oxå hur bra som helst. Ett par rediga, våta kyssar så var han välkomnad ordentligt. :)



Just nu ligger han i bilstolen å tokmyser med två föräldrar som är helt lyriska.
Har vi verkligen gjort det där lilla underverket??





Puss å kram från mamma Annelie
å byns stoltaste pappa oxå förstås. :)